Olof Palme Vi ses igen, kamrater! Tal och texter 1964-86

Murbruk förlag, 2009

Olof Palme var en erkänt skicklig, retoriskt skolad talare och här presenteras en del av hans talekonst. Förlaget har försökt sig på ett representativt urval; allt från några av Palmes mest kända och kontroversiella uttalanden i hast(?) framför en tvkamera till utdrag ur hans böcker och tal vid kongresser. Kurt Johannesson skriver i sin handbok Retorik eller konsten att övertyga (Norstedts, 1998) att Palme skapade en bild av sig själv genom sina tal ”hans ethos, hans retoriska ansikte mot samtid och eftervärld.” Johannesson påpekar att Palme ”undvek att skildra sin barndom eller sitt familjeliv. Däremot berättade han ständigt om sina upplevelser från tredje världen och från den svenska arbetarrörelsen och dess historia.” En iakttagelse som tycks bekräftas i de texter man möter i denna samling, Palme verkade vara medveten om att hans högborgerliga bakgrund kunde påverka hans trovärdighet, han representerade ett arbetarparti men han var ingen arbetare själv. Han målade ofta upp bilder av vad han sett på egna resor eller genom massmedia och hur han berörts samt, underförstått, hur även hans åhörare borde reagera, exempelvis med bestörtning och avsky inför USA:s bombning av Hanoi julen 1972. Palme var väl förtrogen med retorikens alla stilmedel, som dramatiska antiteser, exempelvis att ställa Asiens fattigdom mot svensk välfärd. Anafor, en serie fraser som alla börjar med samma ord. Så här uttryckte sig Palme 1972; ”Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna/../Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet.” Han fortsatte sitt korta anförande med en hopning som stegras till en effektfull klimax; ”Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse.” Och han avslutade med att jämföra bombningarna med en serie välkända krigsförbrytelser som fascisternas terrorbombning av Guernica.

Kristin Linderoth, ledamot av SSU:s förbundsstyrelse, som bara var knappt fyra år när Palme sköts på öppen gata, skriver i förordet att: ”Palme har kommit att personifiera en sorts rimlig socialdemokrati, ett parti där det givetvis fanns ideologiska konflikter men också en levande idédebatt, en öppenhet mot världen och en lyhördhet för världens stridande folk.”

Vid SSU:s kongressfest i maj 1964 uttryckte Palme sitt politiska credo med orden; ”Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen kan göra utopi till verklighet.”

Palme framställer socialdemokratin, den demokratiska socialismen som det enda rimliga alternativet för att förbättra samhället när såväl de kapitalistiska som kommunistiska diktaturerna misslyckats.

”Vårt mål är frihet, så långt möjligt, från de yttre förhållandenas tryck, frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro.”

Palme upprepade att man ännu befann sig mitt inne i arbetet med att ”förverkliga demokratin på samhällets alla områden”, ett reformistiskt vardagsarbete som kunde kännas enahanda och ibland verkade gå alltför långsamt. Vid Stockholms arbetarkommuns 75-årsjubileum 1975 talade Palme om att det tagit alla dessa 75 år att nå fram till att påbörja arbetet för industriell demokrati, först hade man ju kämpat för att ”överhuvudtaget förankra föreningsrätten och rösträtten. Och /../mot misären och massarbetslösheten.” En stor del av Palmes agenda tycks ha varit att mana sina anhängare till tålamod och uthållighet.

”Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

En förmåga att också se förbi den personliga sfären, i Palmes tal utsträcktes solidariteten till att omfatta hela världen. 1968 majtalade han om rätten att uttala sig om det pågående Vietnamkriget och raljerade med den borgerliga kritiken om att neutraliteten skulle påverkas; ”kännemärket på en borgerligt balanserad kritik tycks vidare vara att den bör höras så lite som möjligt.”

Det sista talet som återges i boken framfördes 21/2 1986 på Svensk folkriksdag mot apartheid och där kräver Palme att detta system avskaffas helt. Detta skulle ju ske men en hel del av Palmes frågeställningar är ännu skrämmande dagsaktuella som när han i ett radiotal 1965 framförde att internationalismen inte endast borde vara en ”känsla på distans” utan kunna utövas praktiskt i vår vardag i mötet med de människor som kommit till oss bortdrivna från sina hem av våld eller fattigdom.

En inspirerande bok för alla som vill veta mer om vad Palme egentligen sa och vad han stod för. Och för de som, oavsett politisk åskådning, vill studera en mästare i konsten att tala. Det finns även rikligt med fotnoter där namn och händelser som nu kanske glömts förklaras.

                                                                                                                  PIA LINDESTRAND